Hundträffen jag ska ha den 14/10 ser ut att ev komma en hel del. Bullarna som skulle ha haft träff idag blev inställd pga så få kunde delta, så nu ser det ut som om dom kommer följa med oss istället, jättekul. Självklart har dom anmält sig. INGA som INTE anmäler sig ska heller delta, då vi är ett ganska sammansvetsat jäng och inte vill att det ska uppstå en "dålig" stämning! Med respekt mot andra av våra deltagare också. Jag har också ett par goda vänner Vivi & Robban som fotar på hobbynivå, otroligt duktiga, som sagt dom kommer följa med oss och fota av sitt eget intresse. Se gärna på deras sida så förstår ni hur pass duktiga dom är: http://paulsensfoto.weebly.com/index.html

Deras dotter Fredrika är också otroligt duktig och jobbar även Privat med detta att "göra om" er foton. http://fredrikaart.weebly.com/index.html

Hundträffen görs i regi av mig genom min grupp "Leva med döva hundar"

som jag driver på Facebook.

Pizza

Då bloggar jag på mobil igen. Idag vae viboch shoppade. Jag köpe höstjacka åt både mig och Conny och så blev det lite mera vintriga saker. Lunchen bestod av pizza, helt suverränt goda. Kaffe tog vi på annat ställe. Handlade lite på City Gross till ostbrickan nu på kvällen. Smarrigt värre:-
Hoppas på lite uppehåll imorgon så kör vi lite träning med hundarna. Sen ska det fixas kalops imorgon o det tar några
timmar. För övrigt en bra men dyr dag:-)

Uppe med tuppen i vanlig ordning. Sitter med min kaffekopp o filosoferar. Idag blir det lite shopping bl.a till hundarna. Lite mat på något trevligt ställe blir det också. Tittar ut genom fönstret o ser att det förmodligen kommer regna, vad gör det? Bloggar just nu från mibilen en klar fördel, nackdel är att det inte går att ladda upp bilder.

Testar att Blogga från mobilen:-)

Vad betyder AD/HD? (för nybörjare)



HD:

A = Normala höfleder ( = gamla ua )

B = Nästan normala höftleder ( = gamla ua )

C = Höftleder lindrig dysplasi ( = gamla grad I )

D = Höftleder måttlig dysplasi ( = gamla grad II )

E = Höftleder kraftig dysplasi ( = gamla grad III och IV )



AD:

UA = Inga påvisbara förändringar

Ibp (I) = lindriga benpålagringar

mbp (II) = måttliga benpålagringar

kbp (III) = kraftiga benpålagringar



Sedan finns det även graderingssystem för armbågarna och höfterna.



Om man ska köpa en hund som är benägen att utveckla HD eller AD så bör man se om övriga i släkten är fria från HD och AD, alltså HD A eller B och AD ua åt båda sidorna!



Exempel:

Nu har man hittat en hund hos en uppfödare där hundarna presenteras enligt nedan:

HD: C

AD: Lbp

Eller AD: 0/1

Eller HD: A



Förklaring:

HD C = Höftledsdysplasi grad C = lindrig höftledsdysplasi = "höfledsfel"

AD lbp = lindriga benpålagringar på armbågarna



AD: 0/1 = en armbåge utan anmärkning, den andra med lindriga pålagringar

HD A: = Normala höftleder, grad A = "friröntgad" = UA= Utan Anmärkning = HD-fri

(HD B = Normala höftleder grad B. Även den hunden/hundarna är s.k "friröntgad" = UA=HD-fri)



* AD är det gamla namnet. ED är det nya (Elbow Dysplasi)

Vissa raser har en benägenhet att få dessa "deffekter" det bör man kolla upp.

I en del raser är det också förbjudet att avla på allt utom A/B och fritt fram (t ex schäfer)

Angående vad som är okej eller inte vid köp av hund så är det individuellt när det gäller HD/ED.

Men att även kontrollera MH är väldigt bra och viktigt, du får då veta vad du kan tänkas få i din valp när det gäller mentalitet!

Mycket att tänka på, men allt är individuellt och vad du kanske vill ha hunden till, men själva anser vi att allt är viktigt, för hundens välmående och hälsa!

Som hundägare är det vårat ansvar att se till att vår hund/hundar mår bra!



AD = ARMBÅGSLEDSARTHROS




Är en onormal förslitning av ledbrosket i armbågslederna.

Man kan oftast inte se AD på röntgenbild, men det ger upphov till benpålagringar som man tydligt kan urskilja.

Symtomen är som med HD. Hunden behöver inte uppvisa några som helst tecken.

Men hunden kan få hälta, oftast ser man det bäst när hunden har vilat. Den kan också vara öm.

AD är mycket lätt att förväxla med växtvärk!

Behandling/ Vad kan jag göra ? Operation kan göras, men det skall helst ske i ett tidigt stadium, innan hunden har fått för stora förändringar. Man avlägsnar då lösa bitar och fragment.


HD = EN UNDERUTVECKLING AV HÖFTLEDEN

Rubbningen om det händer sker då under uppväxten, och kan ej graderas förens hundens skelett är färdigväxt.

Och inte ens då går det att exakt säga hur mycket.
HD anses också vara miljöbetingad. Överdriven motion under uppväxten samt överdriven utfodring av ett för koncentrerat foder, som påskyndar tillväxten.
HD-fria avelsdjur kan bli föräldrar till en hel kull med HD- belastade avkommor. Och tvärtom!


Man bör ej heller stirra sig blind på om hunden är HD fri och då mer eller mindre acceptera alla andra svagheter /defekter som t.e.x temperamentsfel.

Jag anser att en bra avelshund skall ha det som karaktäriserar rasen!
Att det är viktigare att den har bra temperament, kraftig och stark bakdel, välmusklad, bra rörelser.

Alltså kontentan av detta är att en avelshund inte måste vara en Champion för att kunna ge goda avkommor.
En god härstamning som lämnar sina förfäders goda egenskaper vidare, det är viktigt!


Symtom : En hund med HD behöver ej uppvisa några symtom.

Men man bör alltid försöka hålla en HD hund så slank som möjligt, så att den slipper dra runt på för många onödiga kilo


De vanligaste synliga symtomen är att den har svårt för att lyfta bakpartiet, kan trilla ner igen. Kan ha hältor m.m Men behöver som sagt inte ha några symptom alls och lider därmed heller ej av det.


En hund kan också ha alla symptom på HD men behöver för den sakens skull inte ha HD för det.


Behandling/ Vad kan jag göra ? Om hunden visar tecken på smärta måste detta behandlas! Allt från att ge smärtlindring av tabletter till att operera. Det har också visat sig att akupunkturbehandling med 24-karats guld har hjälpt! ;o)
Alternativa mediciner som kondroitin och glucosamin tillsammans kan ge en mycket bra lindring.
Man ska bara tänka på att det tar längre tid innan man ser resultat av alternativa mediciner än av vanliga receptbelagda.


Hunden skall ej motioneras hårt, ej hoppa ut och in i bilen.
Simning är en motion som är mycket bra att bygga upp hela muskulaturen på hunden.
Tänk på att lagom med motion kommer att hålla din hund starkare och mindre stel i lederna.
Kalla golv är heller inte bra för den att ligga på.

Varför ögonlysning?


Hos flera raser förekommer ärftliga ögonsjukdomar som i värsta fall kan leda till att hunden drabbas av blindhet. Då de flesta av dessa ögonsjukdomar inte går att behandla när de väl har uppstått är det viktigt att man försöker minska förekomsten av sjukdomarna genom ett noggrant avelsarbete. För att förhindra att ögonsjukdomar förs vidare är det därför viktigt att hundarnas ögon undersöks så att man i möjligaste mån endast använder friska hundar i avelsarbetet.
Uppgifter om vilka raser som det finns särskilda bestämmelser för kan fås från veterinäravdelningen på Svenska Kennelklubben.www.skk.se



När skall man ögonlysa sin hund?

Det är svårt att ge några generella rekommendationer om tidpunkt för ögonlysning då olika sjukdomar debuterar vid olika åldrar. En och samma sjukdom kan även debutera vid olika tidpunkt beroende på vilken ras det gäller och ibland även beroende på vilken individ det gäller. Då debutantåldern är svår att säga säkert bör man upprepa ögonlysningen, ffa för individer som skall användas i avel, med jämna intervall. Intervallens längd beror på vilka sjukdomar man har inom rasen och rekommendationer om detta kan ges av veterinären som utför ögonlysningen. I många fall kan man också få information från uppfödare eller rasklubben.



Hur går en ögonlysning till?


När man kommer till sjukhuset får hunden el katten pupillvidgande ögondroppar – ca 15-20 min före undersökningen. Anledningen till detta är att man då få möjlighet att se så mycket som möjligt av ögats inre delar. Vid undersökningen använder veterinären ett sk oftalmoskop för att kunna se ögonbotten och näthinnan ordentligt. En sk spaltlampa används för att inspektera ögats främre delar, som t ex linsen.
Själva undersökningen är helt smärtfri och på de flesta hundar och katter går det utmärkt att genomföra undersökningen utan lugnande medel. Resultatet av undersökningen erhåller man som djurägare direkt efter undersökningen och resultatet registreras sedan även hos SKK.

Vad skall jag som djurägare tänka på efter en sådan undersökning?
Hundens el kattens pupiller kommer att vara dilaterade under några timmar efter undersökningen. Djuret kan under denna tid vara extra känslig för starkt ljus, t ex starkt solsken då de inte kan dra samman sin pupill som de gör normalt.



Vem får ögonlysa?


För att få registrera resultaten av en ögonlysning hos SKK krävs det att den undersökande veterinären har en speciell utbildning inom oftalmologi (läran om ögonsjukdomar). Veterinären skall efter denna utbildning avlägga prov (både teoretiska och praktiska) innan de registreras som godkända ögonlysare

Inf. Läckeby Djursjukhus





Ögonsjukdomar


KATARAKT (= grå starr)

Katarakt betyder att det är en grumling i linsen. Den kan vara mer eller mindre i storlek och ligga på olika ställen inuti linsen. Diagnosen man skriver nere på ögonprotokollet delas upp i fyra olika koder.



TOTAL KATARAKT

Detta betyder att hela linsen är grumlig och vit. Hunden är i stort sett blind. Denna starr klassas oftast som ärftlig, i varje fall om den debuterar tidigt.



BAKRE POLÄR KATARAKT

Grumlingen sitter i bakre delen av linsen och kommer rätt tidigt. Den kan bli så stor att synen påverkas men oftast inte. Denna form är säkerställt ärftlig, i varje fall på vissa raser. Denna sorts starr var tidigare vanlig t. ex. hos Golden retriever.



FRÄMRE Y-SÖMS-KATARAKT

Mycket små grumlingar som sitter i ”skarven” mellan linsfibrerna (linscellerna) Denna skarv eller söm har formen av ett Y i främre delen av linsen och ett upp och nedvänt Y i bakre delen. Denna form är ärftlig men ger aldrig någon synnedsättning. Vanlig hos Flat coated retriever.



ÖVRIG PARTIELL KATARAKT

Under denna kod faller alla övriga former av katarakt. Dessa är ofta lite svåra att bedöma ur ärftlighets synpunkt.

Man har som regel att bedöma katarakt som ärftlig om den är typisk för rasen, kommer på båda ögonen och ökar i storlek, men det finns olika regler för olika raser. Total katarakt bedöms naturligtvis strängt då hunden faktiskt blir blind.



RETINAL DYSPLASI = RD

Detta är en medfödd sjukdom där näthinnan ligger i veck mot underlaget. Dessa veck kan vara få eller relativt många. De kan också forma sig till öar och ge små näthinneavlossningar. Det finns också total RD där hela näthinnan har lossnat och hunden blir blind. Veck kan försvinna när hunden och ögat växer. Man kodar dessa sjukdomar som veck, multifokal RD, geografisk RD eller total RD. Detta är en mycket omtvistad sjukdom och ärftligheten bedöms olika inom olika raser. Oftast märks ingen synnedsättning utom naturligtvis på total RD.



PRA

PRA anses vara minst 30 olika sjukdomar som alla leder till en förtvinad näthinna och blindhet. För oss ögonlysare ser dessa sjukdomar likadana ut. Det anses bero på att restprodukter från ämnesomsättningen i näthinna ej bryts ner och transporteras bort som de ska. Detta leder till att näthinnan dör. Sjukdomen debuterar i olika åldrar hos olika raser.

Ärftligheten anses säkerställd med enkelt recessivt arv dvs om en avkomma blir sjuk så bär båda föräldrarna anlaget.



RETINOPATI

Ordet betyder bara näthinnesjukdom och under denna kod hamnar andra fel man kan hitta på näthinnan. Vanligast är att man ser en fläck på ett öga och då tror man att den beror på en tidigare inflammation. Ibland har man tidiga fall av misstänkta PRA där man inte är säker på diagnosen och då benämner man det som retinopati. Vanligast är att man då lyser om hunden efter en viss tid för att bli säkrare på diagnosen.



Marie Granar
Leg vet och ögonlysare

Inavelsgraden beräknas på fem generationer. Om det finns färre än 50% av hundarna i stamtavlan så skrivs ingen inavelsgrad ut eftersom den är alldeles för osäker.
Om 50-70% av hundarna finns så skrivs inavelsgraden med kursiv text, 70-90% med normal text och över 90% med fetstil.

DEFINITION AV INAVEL

Inavel kan enklast definieras som andelen genpar hos en individ där båda generna i paret på grund av härstamningen kommer från samma anförälder. Sådan dubblering av gener åstadkommes genom olika former av släktskapsavel. Ju intensivare släktskapsavel, ju närmare släkt de parade individerna är med varandra, desto större är sannolikheten för sådan dubblering av gener.

Inavelsparningar är alla parningar där individerna är närmare släkt med varandra än stammens genomsnittliga släktskap. Inavelsgraden vid en given parning är lika med halva släktskapen mellan de båda parade individerna.

All tidigare inavel bryts när två hundar, som är sinsemellan obesläktade men var för sig inavlade, paras med varandra. Inavelsgraden går ned till 0 på en enda generation.

Inavelsgraden kan endera anges med decimalbråk eller procenttal. En helsyskon-parning ger en ökning av inavelsgraden F med 0.25 eller 25 % eftersom helsyskon är släkt till 50%, dvs hälften av de arvsanlag de bär är helt lika.

EFFEKTER AV INAVEL

Av de ca 100 000 genpar som en hund bär påverkar kanske bara högst någon procent de egenskaper vi anser viktiga och som skiljer hundraser från varandra.

Ett mindre antal genpar innehåller skadade arvsanlag som inte kan fullgöra sin normala funktion.

Inavelns effekter på individen är att begränsa det antal olika gener individen kan ha i sin arvsmassa genom att vissa anlag slumpmässigt dubbleras. Därmed standardiseras i viss mån de anlag en individ ger till sin avkomma och denna blir då också enhetligare.

Den minskade ärftliga variationen, i förening med att också skadade anlag dubbleras, leder emellertid också till att individerna försvagas. Infektionsbenägenheten ökar, fruktsamheten sjunker, dödligheten stiger och kroppsstorleken minskar. Det är de effekterna som man brukar sammanfatta med begreppet inavelsdepression. Förlusten av ärftlig variation leder dessutom till minskade möjligheter att i framtiden genom avelsurval förbättra hundstammen.

Som en följd av inavelns starka negativa biverkningar bör den så långt möjligt begränsas. Beräkning av inavelsgradens ökning som en följd av val av parningskombinationer kan vara ett bra hjälpmedel att hålla inaveln nere i en hundstam.

BERÄKNING AV INAVEL

Beräkning av inavel är en rent matematisk process, som utgår från det faktum att varje individ till 50 % är släkt med sin far och sin mor, dvs får hälften av sina arvsanlag från vardera föräldern. Den verkliga inaveln kan vara högre eller lägre än den teoretiskt beräknade, allt beroende av omständigheterna och val av utgångspunkt för beräkningarna. För beräkningsformler hänvisas till grundläggande läroböcker i avelslära.

Beräkning av inavelsgrad för hand är arbetsam och fylld av risker för misstag, särskilt om stamtavlorna är invecklade och beräkning skall göras över många generationer. Det är därför bäst att utgå från datoriserade program som arbetar med upprättade eller färdiga härstamningslistor. Hundregistret i SKKs Rasdata är en sådana lista, men den sträcker sig inte längre tillbaka än till början av 1970-talet. Det är därför inte meningsfullt att beräkna inavelsgrad för mer än ca 5 generationer baserade på SKKs datoriserade härstamningsuppgifter. I nuvarande utformning har därför inavelsberäkningarna i LatHunden standardiserats till att omfatta de senaste fem generationerna.

Observera att det innebär att beräkningarna kan bli mycket ofullständiga på äldre hundar och hundar med ofullständiga stamtavlor.

TOLKNING AV INAVELSBERÄKNINGAR

Vid beräkning av inavelsgraden måste man ha någon utgångspunkt. Var man än väljer den punkten görs antagandet att inavelsgraden vid startpunkten för beräkningarna för den aktuella hunden är lika med noll (0%).

Beräknade inavelskoefficienter beskriver därför endast ökningen i inavelsgrad från den startpunkt man valt för beräkningarna. Den ger däremot inte fullständiga besked om den faktiska förlusten av arvsanlag eller förekomsten av gendubbletter hos aktuella individer. För att fullständigare information måste man söka sig tillbaka till rasens ursprung och studera hur avelsarbetet genomförts över årtiondena. Särskilt viktigt är det att undersöka om en ras passerat en sk "genetisk flaskhals", dvs under någon period fortplantats med bara några få individer. Om det har skett är troligen inavelsgraden i rasen väsentligt högre än aktuella beräkningar på senare generationer visar.

Det är också sannolikt att en beräknad inavelsgrad av en given nivå skapar mer problem om den åstadkommits på mycket kort tid än om den adderats över många generationer. Vid snabb stegring av inaveln, genom nära släktskapsparningar i flera på varandra följande generationer, har naturligt urval små chanser att motverka inaveln och dess skadliga biverkningar. Vid samma teoretiskt beräknade inavelsgrad, åstadkommen över flera generationer och med försiktigare linjeavel, har både naturligt och artificiellt urval haft viss chans att motverka den verkliga stegringen i antalet dubblerade gener. Den teoretiskt beräknade inavelsgraden kan då vara högre än den verkliga. Konsekvensen av detta är att en given nivå på inavelsgrad är mer besvärande ju närmare i tiden dess orsaker ligger.

Det är inte mycket man kan göra åt det avelsarbete som redan är genomfört. Målsättningen är i stället att inte upprepa gångna tiders misstag i kommande generationer. Det är därför viktigare att undersöka vilken den förväntade ökningen av inavelsgraden blir av en planerad parning än att analysera hur inavlade parningskontrahenterna är var för sig. En god grundläggande regel är att undvika parning mellan individer som är närmare släkt än kusiner. Kusinparning ger en beräknad ökning av inavelsgraden på 6.25 % hos avkomman. Med tillgång till datoriserade beräkningsprogram är det relativt lätt att kontrollera vilken tänkt stamtavla som helst och se till att den håller sig nere under den nivån. Rutinerna för parningsplanering, kombinerade med inavelsberäkning, i LatHunden är avsedda just för sådan kontroll för begränsning av inavel.

Föreslagen spärrgräns skall inte ses som en generell gräns för lämpliga parning, bara som en gräns som inte bör överskridas för enskilda parningar. Idealet är att den genomsnittliga stegringen av inavelsgrad i en stam inte överskrider ca 1 % per generation.

Att helt undvika all inavel är knappast möjligt och inte heller önskvärt. För egenskaper som har en ärftlig bakgrund är det oundvikligt att de bästa individerna i rasen på något sätt är släkt med varandra. Strävan att totalt undvika all inavel skulle därmed medföra svårigheter att utnyttja det bästa avelsmaterialet. Det kan aldrig vara målsättningen med ett avelsurval och åtföljande parningsplanering. Däremot bör stegringen av inavelsgrad hållas så låg att man inte i onödan riskerar förluster av arvsanlag i varje generation. Då undergrävs förutsättningarna för ett framtida och meningsfullt avelsarbete.

URSPRUNGSLAND/HEMLAND: Frankrike
ANVÄNDNINGSOMRÅDE: Sällskapshund, vakthund.
FCI-KLASSIFIKATION: Grupp 9, sektion 11
BAKGRUND/ÄNDAMÅL:Liksom alla doggar härstammar troligtvis även den franka bulldoggen från molosserhundar från den antika grekiska provinsen Epirus och från det romerska kejsardömet, vilka var förfäder till den engelska bulldoggen, samt från s.k. alanohundar (alanerna var ett medeltida nomadfolk) och från franska doggar och dvärgdoggar.
Den franska bulldoggen av idag är troligtvis resultatet av olika korsningar som gjordes av entusiastiska uppfödare i Paris på 1880-talet.
Vid denna tid hölls den franska bulldoggen främst av dem som skötte ruljangsen i Hallarna. Rasen charmade överklassen och artistvärlden med sitt egenartade utseende och sätt och kom snabbt att bli populär. Den första rasklubben bildades 1880 i Paris.
Den första franska bulldoggen registrerades 1885 och den första rasstandarden fastställdes 1898, samma år som den franska kennelklubben erkände rasen fransk bulldogg. Rasen ställdes ut fr.o.m. 1887. Standarden modifierades 1931-32 samt 1948; den omformulerades 1986 av H.F. REANT och R. TRIQUET (publicerad av FCI 1987) samt därefter än en gång 1994 av Franska Bulldoggklubbens styrelse i samarbete med R. TRIQUET.

HELHETSINTRYCK:
Helhetsintrycket är typiskt för en dvärgdogg. Den franska bulldoggen skall vara liten men kraftigt byggd i förhållande till sin storlek. Den skall vara kompakt med samlade proportioner.
Den skall vara korthårig, ansiktet skall vara kort och trubbigt, öronen skall vara upprättstående och svansen skall vara medfött kort. Den franska bulldoggen skall ge intryck av att vara aktiv och intelligent. Den skall vara välmusklad, ha en kompakt kroppsbyggnad och en kraftig benstomme.

UPPFÖRANDE/KARAKTÄR:
Rasen skall vara sällskaplig. glad, lekfull, sportig och vaken. Den är speciellt tillgiven mot sina ägare och mot barn.

HUVUD:
Huvudet skall vara mycket kraftigt, brett och kvadratiskt. Huden på huvudet bildar nästan symmetriska rynkor. Den franska bulldoggens huvud karaktäriseras av att käk-nos-partiet är mycket kort, samtidigt som skallpartiet har en bredd som kompenserar vad det har förlorat i längd.
Skallparti: Skallen skall vara mycket bred, med nästan flat hjässa och kraftigt välvd panna. Ögonbrynsbågarna skall vara markerade samt skilda åt av en, särskilt vid ögonen, väl utvecklad fåra, som inte får fortsätta upp i pannan.
Stop: Stopet skall vara kraftigt markerat.
Nostryffel: Nostryffeln skall vara bred, mycket kort och uppåtsvängd, med väl öppna och jämnstora näsborrar. Näsborrarnas riktning samt den uppåtsvängda nostryffeln måste ändå tillåta en normal andning genom nosen.
Nosparti: Nospartiet skall vara mycket kort. Det skall vara brett med samlade symmetriska veck, som fortsätter ner på överläpparna. (Nospartiets längd skall vara ungefär 1/6 av huvudets totala längd.)
Läppar: Läpparna skall vara tjocka, en aning lösa och svarta. Underläppen skall framtill möta överläppen så att tänderna och tungan fullständigt döljs. Från sidan sett skall överläppen bilda en nedåt avrundad linje och helt täcka underläppen, men inte så att den kommer att hänga nedanför underkäkslinjen. Tungan får aldrig vara synlig.
Käkar/tänder: Käkarna skall vara breda, fyrkantiga och kraftiga. Underkäken skall bilda en bred, uppåtsvängd kurva mot överkäken. När munnen är sluten mildras den framskjutande underkäken (underbettet) av överkäkens bågformade ben. Denna bågform är nödvändig för att undvika en alltför framskjuten underkäke.
Underkäkens incisiver får under inga förhållanden vara belägna innanför överkäkens incisiver. De nedre incisiverna skall vara bågformigt placerade i käken. Käkarna får varken vara sneda (i sidled) eller skeva. Incisivtandradens bågform behöver inte vara helt exakt. Huvudsaken är att över- och underläppen förenas så att de täcker tänderna helt.
Kinder: Kindmuskulaturen skall vara väl utvecklad men inte bullig.
Ögon: Ögonen skall ha ett alert uttryck. De skall vara placerade lågt, ganska långt från nostryffeln och framför allt långt ifrån öronen.
Ögonen skall vara mörka, tämligen stora, runda och lätt framträdande. När blicken riktas rakt fram får inget spår av vitt synas.
Ögonlocksränderna skall vara svarta.
Öron: Öronen skall vara medelstora och breda vid basen med avrundade spetsar (fladdermusöron). De skall vara högt men inte alltför tätt placerade och burna upprätt. Öronen skall vara framåtriktade. Huden på öronen skall vara tunn och mjuk.
HALS:
Halsen skall vara kort, lätt välvd och utan överflödigt halsskinn.
KROPP:
Överlinje: Överlinjen skall vara gradvis uppåtstigande. Den skall nå sin högsta punkt över ländpartiet, varefter den skall slutta brant mot svansen. Denna form, som är mycket önskvärd, medför ett kort ländparti.
Rygg: Ryggen skall vara bred och muskulös.
Ländparti: Ländpartiet skall vara kort och brett.
Kors: Korset skall vara sluttande.
Bröstkorg: Bröstkorgen skall vara cylindrisk och djup.
Revbenen: Revbenen skall vara tunnformigt rundade.
Bringa: Bringan skall vara mycket bred.
Underlinje: Buk och flanker skall vara uppdragna utan att vara vinthundslika.
Svans: Svansen skall vara kort, lågt ansatt och skall bäras tätt mot bakdelen. Den skall vara tjock vid roten och skall vara skruvad eller med medfödd svansknyck samt skall smalna av mot spetsen.
Även i rörelse skall svansen bäras under rygglinjen. Tillåtet, men inte önskvärt, är en relativt lång, skruvad och avsmalnande svans (som dock inte får nå nedanför hasleden).
EXTREMITETER:
FRAMSTÄLL:
Frambenen skall vara parallella sedda såväl från sidan som framifrån.
Skulderblad: Skulderpartiet skall vara kort och kraftigt med fast och väl framträdande muskulatur.
Överarm: Överarmen skall vara kort.
Armbåge: Armbågarna skall sluta väl an mot kroppen.
Underarm: Underarmarna skall vara korta, stå väl åtskilda samt vara raka och muskulösa.
Handlov: Handloven skall vara fast och kort.
Mellanhand: Mellanhanden skall vara fast och kort.
Tassar: Framtassarna skall vara runda, små, typ s.k. kattfot. De skall stå stadigt på marken och vara lätt utåtvridna. Tårna skall vara mycket kompakta med korta kraftiga och väl särade klor.
Trampdynorna skall vara hårda, tjocka och svarta. Hos tigrerade hundar bör klorna vara svarta. Hos skäckar och hos fawnfärgade hundar föredras mörka klor, men ljusa klor är tillåtet.
BAKSTÄLL:
Bakbenen skall vara kraftiga och muskulösa och något längre än frambenen, vilket gör att länden kommer att ligga högre än manken. Benen skall vara parallella sedda såväl från sidan som bakifrån.
Lår: Låren skall vara muskulösa och fasta, men inte alltför rundade.
Has: Hasleden skall vara tämligen lågt ansatt. Den skall inte vara alltför vinklad, men definitivt inte heller alltför rak.
Mellanfot: Has och mellanfot skall vara starka och korta.
Tassar: Baktassarna skall vara mycket kompakta.
RÖRELSER:
Rörelserna skall vara fria. Fram- och bakbenen skall röra sig parallellt med kroppens mittlinje.
PÄLS:
Pälsstruktur: Pälsen skall vara kort, tätt åtliggande, mjuk och glänsande.
Färg:
- enhetligt fawn eller tigrerad pälsfärg, med eller utan begränsade vita fläckar
- vit pälsfärg, med eller utan medelstora till stora fawnfärgade eller tigrerade fläckar.
Alla nyanser av fawn är tillåtna, från ljust beige till rött.
Hos vita hundar, vilka är av utmärkt kvalitet, och som har mycket mörka ögon, svart nostryffel och svarta ögonlockskanter, kan viss avpigmentering i ansiktet undantagsvis tolereras.
STORLEK/VIKT:
Vikten skall inte understiga 8 kg och inte överstiga 14 kg. Hos en hund i god kondition är storleken i proportion till vikten.
FEL:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.
Hundar som har knipta näsborrar och som har överansträngd andning
Läppar som inte framtill sluter an mot varandra
Ljusa ögon
Alltför rikligt halsskinn
Lösa armbågar
Hasor som är för raka eller felställda framåt.
För högt buren, för lång eller onormalt kort svans
Små färgprickar i vit pälsfärg (s.k. ticking)
För lång päls
Dåligt pigment på läpparna
Felaktigt rörelsemönster
ALLVARLIGA FEL:
- När incisiver syns när munnen är stängd
- När tungan syns när munnen är stängd
- Stela frambensrörelser
- Pigmentlösa fläckar i ansiktet.
- Över- eller undervikt
DISKVALIFICERANDE FEL:
- Olikfärgade ögon
- Nostryffel med annan färg än svart
- Kluven läpp
- Hundar hos vilka de nedre incisiverna är placerade innanför de övre incisiverna
- Hundar hos vilka hörntänderna är ständigt synliga när munnen är stängd
- Öron som ej bärs upprättstående
- Kuperade öron, svans eller borttagna sporrar
- Sporrar på bakbenen
- Päls som till färgen är svart och röd, musgrå eller brun.
- Medfödd svanslöshet
TESTIKLAR:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.
FCI nr 101

--------------------------------------------------------------------------------
Källa: http://www.fbksverige.se/

Staffordshire Bull Terrier är en oerhört tillgiven och vänlig hund som finner sig väl tillrätta i alla miljöer.
Genom sin låga, breda profil skiljer den sig från de andra “bull”raserna och upplevs aldrig hotande och det översvallande kroppsspråket, där alla kroppsdelar deltar, avväpnar den mötande omedelbart.
Den är absolut pålitlig och även om ungarna slåss och leksakerna ryker i luften så är det under en Staffes värdighet att deltaga på annat sätt än att lägga sig i vägen. När det gäller att kela och kramas är dom fullfjädrade och om man inte aktar sig blir man tvättad ordentligt av deras rejäla tunga!
Det är inte svårt att förstå smeknamnet “Nanny Dog”. Hundarna är mycket nyfikna av sig och mycket lättlärda om än något envisa.
Minnet är utmärkt och det som en gång är inlär sitter som berget.



Användningsområden:
Staffen fungerar som en familjehund men används även med framgång inom agility & lydnad. Största tävlingsformen är utställningar. Ett mindre antal tävlar i någon av bruksgrenarna.

Mentalitet:
Staffen upplevs av dess ägare vara en positiv och öppen hund, alltid vänlig mot både vuxna och i synnerhet barn.



Helhetsintryck:
Den moderna staffordshire bull terriern utmärks av stabilt lynne och tillgivenhet för människor i allmänhet och barn i synnerhet. I sin tidiga utveckling kan den ställa krav på sin ägare, men med god uppfostran och träning blir den en förstklassig hund inom många områden.
Staffordshire bull terrier år en släthårig ras, som äger stor styrka i förhållande till sin storlek.
Den skall vara utpräglat muskulös samt aktiv och spänstig.

Huvud:
Huvudet skall vara kort, djupt rätt igenom och skallen bred.
Käkmusklerna skall vara tydliga och karakteristiska, tydligt stop, kort nosparti och svart nosspegel.

Ögon:
Ögonen skall vara runda, medelstora och riktade framåt.
De skall helst vara mörka, men må harmoniera med pälsfärgen. Ögonlocksränderna skall vara svarta.

Öron:
Rosenöron (öronlappen tunn, öronbrosket mjukt fjädrande som gör att halva örat lyfts upp och viks framåt/utåt så att hörselgången syns) eller till hälften upprättstående, men inte stora eller tunga.
Häng- eller ståndöron är absolut inte önskvärda.

Bett:
Läpparna skall vara torra och strama.
Käkarna kraftiga och tänderna stora med perfekt, regelbundet och komplett saxbett.

Hals:
Muskulös och ganska kort.
Rena linjer och gradvis bredare mot skuldrorna.

Kropp:
Kroppen skall vara kompakt med plan rygglinje, bred front och djup bröstkorg med väl välvda revben.
Den skall vara muskulös och ha markerat ländparti.

Fram- och bakben:
Raka framben med kraftig benstomme, ganska brett ställda och med raka, starka handleder från vilka tassarna är något utåtvridna.
Skuldrorna skall vara väl tillbakalagda och armbågarna åtliggande.
Bakbenen skall ha kraftigt utvecklad muskulatur, välvinklade knän och korta hasor.
Bakbenen skall, bakifrån sett, vara parallella.

Tassar:
Tassarna skall vara kraftiga, slutna och av medelstorlek med väl utvecklade trampdynor.
Klorna på enfärgade hundar skall vara svarta.

Svans:
Svansen skall vara medellång, lågt ansatt, avsmalnande till en spets och ganska lågt buren.
Den får inte vara mycket böjd och kan liknas vid ett gammaldags pumphandtag.

Rörelser:
Rörelserna skall vara fria, kraftfulla och spänstiga och utföras utan ansträngning.
Tassarna skall röras parallellt, sedda fram- och bakifrån och med kraftigt driv från bakbenen.

Päls:
Pälsen skall vara kort, slät och ligga tätt mot huden.

Färg:
Röd, gulbrun, vit, svart eller blå eller någon av dessa färger i kombination med vitt. Alla brindlenyanser, även i kombination med vitt.
Svart med rödbrunt (black and tan) eller leverfärg är absolut inte önskvärt.

Mankhöjd:
Önskvärd mankhöjd 35-41 cm.
Höjden skall vara i proportion till vikten.

Vikt:
Hanhund 13-17 kg.
Tik 11-15,5 kg.

Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till hundens förtjänster, helhetsintryck och konstitution.

http://www.ssbtk.net/ras.html