Igår lördag packade vi ryggsäcken och gick till en ny öppnad Hundrastgård med gräs

och liten skog intill. När vi väl kom dit träffade vi en jättetrevlig tjej med en hund från Irland

som hon var jourhem till. Hon frågade om hundarna gick ihop med andra och så gick vi in.

Hundarna fick lukta på varandra och så var allt bra.

Hon gick sedan vidare för hon skulle köpa en freespee till sin hund och Conny fick

börja träna Inga som vi bestämt och jag Arnold.

Inga har inte tränat lydnad på jättelänge och inte fått mycket motion eftersom

hon opererats och skulle ta det lugnt.

Att se denna tjej i sitt esse fick mig att få tårar i ögonen. Ögonkontakten med husse

var så klockren. Trots att Arnold och Spike busade intill henne så var det bara husse hon

hade ögonen för. Hon hade inte glömt något.

Bollar har aldrig varit hennes intresse av någon konstig anledning men idag var det hennes

favorit. Bollen var helt och hållet hennes och ingen annans.

 

Hundarna sprang och var lycklig och att se dom tillsammans igen lösa var så hjärtligt

att vi bara inser att en egen uteplats är ett måste.

 

Men lyckan varade inte länge. För snart kom en kvinna på eldriven rullstol som gapade och skrek

och levde fan rent ut sagt och bad oss att genast lämna rastgården så hennes benrangel till hundar

kunde komma in. Skällde´hela tiden gjorde dom vilket inte bekom våra hundar ett dugg.
Jag svarade henne med att vi nyss kommit och undrade om hon kunde vänta en stund, men se det

kunde hon inte. Våra hundar hade INGET i hagen att göra!! Vad hon gapade mera behöver jag inte

skriva, då skulle det bli en historiabok, Kvinnan hade uppenbarligen fel i huvudet också.

Vi packade ihop och gick vidare, När vi gick förbi henne räckte det med att känna hennes avföringsdoft

för att förstå att hon uppenbarligen inte mådde bra.

 

En bra träning blev det och att Inga är stjärnan i familjen är ingen tvekan, bättre hund får

vi leta efter! En riktig ängel på plan är hon och så jäkla lätt att jobba med trots störningar.

 

En helt underbar helg!